Obekväm känsla

Förra veckans semestertripp ner till Skåne resulterade ju som sagt i en rejäl förkylning men lite annat trevligare fick också följa med hem. I Ystad hittade jag en trevlig butik Levande hem, där fanns det mycket fint. Bland annat hittade jag lite saker till Hugos rum.

Det är inte riktigt klart för inflytt i hans rum än, men snart så.

Igår var jag och barnen iväg på eftermiddagen och handlade. Man behöver trots förkylningar mat i kylen. När jag sedan står i kassan med en halvfull kundvagn, känner jag mig rätt obekväm. Närmast bakom mig står en man, så där lagom stilig, på väg hem från jobbet, lagomt stressad, med en LITEN kundkorg, med något avancerat skaldjursaktigt som både är inbakat och utbakat. Själv står jag och lassar upp väldigt oavancerade saker som pommes, korv, och annat som "normala" människor äter.

Samtidigt retar Edvin Hugo, snoret rinner gult ner mot munnen på Hugo, ibland bubblar det till. Jag känner mig aningen svettig, är det möjligen en plötslig feberattack? Nu har Edvin fått Hugo att träna på de höga, och då menar jag riktigt höga tonerna.

Snoret det bubblar ännu mer. Inget papper att torka med, ska jag ta jackan? Bestämmer mig för att inte göra det. Känner att jag måste säga något för att visa att så här är det minsan inte alltid. Låtsas vara lite förvånad och säger: Nä men Hugo hur du ser ut?? Var kom det där snoret ifrån?

Jag undrar vad han tänkte på där han stod med sin minikundkorg och avancerade varor? Ja jag kan bara gissa.

Ha nu en jättebra dag och byt kö nästa gång ni ser en stressad mamma med förkylda barn!

Kram Lillstugans Anna